Jag är trött, har fett mkt jetlag, feber och fryser.
Varför tycker alla det är så roligt att jag kommer hem när det känns som det värsta som kunde hända mig? Varför inte istället hoppas på att jag aldrig tar mig ifrån ett ställe som gör mig lycklig?

Jag saknar markus, alldeles otroligt sjukligt mkt. Att vara med varandra varenda sekund i mer än två månader och sen inte kunna ses på två veckor är fruktansvärt. Och än har det bara gått två dagar.

Nu ska jag sova och hoppas på vakna och inse att allt var en dröm. Att jag fortfarande befinner mig någonstans i thailand med Markus. Ingenting är verkligt förrän jag bestämmt det.